Överst på skrythögen

Min skrythög. Överst på högen tronar tredje romanen. Tio noveller och tre romaner. I dag känns det väldigt bra. Jag lovade en trilogi och så blev det. Nu skriver jag fortsättningen om människorna på hotellet. Men bara för mig. Jag kan inte släppa karaktärerna och jag måste få reda på vad som hände med dem.

Tio noveller och tre romaner. Det tog några år. Miljön i novellerna och romanerna är, med ett undantag, placerad i ett pappersbrukssamhälle.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Provläs först

Det känns lite vemodigt att tredje delen i trilogin om hotelldirektören snart står på min trappa. Runt den 12 mars kommer boken. Ska jag skiljas från mina karaktärer i böckerna? De som jag haft så roligt med. Som följt med mig i så många år. De har blivit som mina vänner. Just nu vet jag inte om jag kan skiljas från dem. Och för att lätta på vemodet har jag börjat på ett fjärde, fristående manus. Jag måste veta hur det går. Hur det blir för Lisen. Kanske blir det bara för mitt eget nöje, eller vad vet jag.

Provläs ”Hotelldirektören utan minne” på Adlibris, CDON och Bokus m fl. Köp inte grisen i säcken.

Tredje boken om hotelldirektören i Häverödal. ”Hotelldirektören utan minne” är en humoristisk roman med svärta. Som livet självt.

Blondiner på vift

Eva och jag ska ut på vift här i Roslagen för att sälja våra böcker i sommar. Vi släpper båda en bok i vår. Eva, som doktorerat med Transformativ förändring och Agilt ledarskap har gjort en populärvetenskaplig bok av sin doktorsavhandling. Jag kommer med sista delen i trilogin om hotelldirektören.

Herräng, grannar, vänner och författare som bor vid Blåkaren. Nu klurar vi på utomhusevent, platser i Roslagen och hur ”vifteriet” ska gå till.

Eva och Rose på altanen i Herräng.

Berätta för barnbarnen

För mina barnbarn berättar jag så mycket minnen jag kan från min uppväxt och ungdom. Även mina föräldrars, morföräldrars och andra släktingars berättelser och minnen. Allt jag fått berättat lämnar jag vidare till dem. Märkligt nog, så lyssnar de.

När vi körde förbi Tulka och såg den lilla gula affären, sa ett av barnbarnen: Stackars Fritz, som fick sova i ladan när han fick en styvfar.

De kom ihåg. Jo, de sätter sig, berättelserna. Glöm inte det. Berätta allt ni kan. Så mycket som möjligt. Det skapar fantasi och bilder. Ungar älskar det som hände förr, även om de naturligtvis inte erkänner det. Men när de blivit tonåring då är det dags för dig att lyssna.

Sluta skriva krönikor

Då är det över, det här med att skriva krönikor i Roslagen Runt. Annonstidningen byter ägare. Tacksam över det roliga som varit och att allt har sin tid, landade jag i att krönikan om Fritz var den sista. Trodde jag. Då ringde NT och frågade om jag ville fortsätta skriva krönikor i Roslagen Runt. Tidningen är numera uppköpt av Norrtelje Tidning, som i sin tur ägs av Bonnier.

Det blir en fortsättning och just nu filas det på krönikan i mars. Och jag är väldigt glad för det.

Fotot taget i Gamla stan. Paus precis innan uppdraget som konferencier på boksläpp av novellantologin ”Älskanoveller”.

Bara Bebe

Det tog lång tid innan jag satte namnet Bebe på min karaktär. På romankurs i New York oktober 2015 med tolv skrivande etablerade och blivande författare var gruppen oeniga. Var verkligen ”Bebe” ett bra namn på en vuxen kvinna. Jag blev osäker.

Morgonen efter när jag passerade 34:e gatan, dök namnet ”bebe” upp. Jag bara stod och glodde. En butik med damkläder mitt i New York. Och den hette ”bebe”. Vad säger man? Jag fick svaret.

Här ett foto jag hittade på nätet. Butiken bebe på 34:e gatan.

lilla hotellvärdinnan

Tror ni att jag kan lämna dem, människorna på hotellet? Nu när tredje boken ligger på tryckeriet, har jag redan börjat på bok nummer fyra. Nummer 4. Om det blir något, vet jag inte. Jag lovade bara en trilogi. Fokus ligger just nu på Lisen, lilla hotellvärdinnan. Min skrivlärare brukar säga att först efter 50-60 sidor börjar manuset sätta sig, så jag fortsätter. Tiden är 1965. Lisen, en ung ensamstående mamma utan annan utbildning är 7-årig folkskola kämpar på. Brukssamhälle, folkhemmet, hårt arbete och starka kvinnor. Driftiga och duktiga män, men under ytan i ett brukssamhälle är det kvinnorna som styr. Eller?

Så här höga klackar var nog ovanligt på 60-talet. Klackarna var lägre. Men spetsigt och smalt var det. Elegant. Lisen kommer att köpa ett par röda sling-back med hög klack i boken. Ungefär så här.

Sven

Så hette min farfar och han hade ett åkeri. Han bodde på Dragonvägen i Hallstavik, i ett hus som han byggt själv. Han byggde också garagen till lastbilarna. Först ett enkelgarage, sen ett dubbelgarage. Fortfarande står de kvar. Tyvärr dog han tidigt och jag har inga minnen efter honom. Nu har jag börjat skriva ett manus om en åkare- född någon gång på 1900-talet. Riktigt var den berättelsen tar vägen vet jag inte ännu.

När det gäller lastbilar och motorer, så måste jag söka efter folk med de kunskaperna. Har redan kontaktat några gamla åkare som vill berätta. Det här ska bli riktigt roligt.

När en god vän från ”gangsterkällaren” (författarkursen med skrivläraren Sören) skickar en bok om lastbilar blir man glad.