Eva och jag ska ut på vift här i Roslagen för att sälja våra böcker i sommar. Vi släpper båda en bok i vår. Eva, som doktorerat med Transformativ förändring och Agilt ledarskap har gjort en populärvetenskaplig bok av sin doktorsavhandling. Jag kommer med sista delen i trilogin om hotelldirektören.
Herräng, grannar, vänner och författare som bor vid Blåkaren. Nu klurar vi på utomhusevent, platser i Roslagen och hur ”vifteriet” ska gå till.
Eva och Rose på altanen i Herräng.
WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.
För mina barnbarn berättar jag så mycket minnen jag kan från min uppväxt och ungdom. Även mina föräldrars, morföräldrars och andra släktingars berättelser och minnen. Allt jag fått berättat lämnar jag vidare till dem. Märkligt nog, så lyssnar de.
När vi körde förbi Tulka och såg den lilla gula affären, sa ett av barnbarnen: Stackars Fritz, som fick sova i ladan när han fick en styvfar.
De kom ihåg. Jo, de sätter sig, berättelserna. Glöm inte det. Berätta allt ni kan. Så mycket som möjligt. Det skapar fantasi och bilder. Ungar älskar det som hände förr, även om de naturligtvis inte erkänner det. Men när de blivit tonåring då är det dags för dig att lyssna.
Då är det över, det här med att skriva krönikor i Roslagen Runt. Annonstidningen byter ägare. Tacksam över det roliga som varit och att allt har sin tid, landade jag i att krönikan om Fritz var den sista. Trodde jag. Då ringde NT och frågade om jag ville fortsätta skriva krönikor i Roslagen Runt. Tidningen är numera uppköpt av Norrtelje Tidning, som i sin tur ägs av Bonnier.
Det blir en fortsättning och just nu filas det på krönikan i mars. Och jag är väldigt glad för det.
Fotot taget i Gamla stan. Paus precis innan uppdraget som konferencier på boksläpp av novellantologin ”Älskanoveller”.
Det tog lång tid innan jag satte namnet Bebe på min karaktär. På romankurs i New York oktober 2015 med tolv skrivande etablerade och blivande författare var gruppen oeniga. Var verkligen ”Bebe” ett bra namn på en vuxen kvinna. Jag blev osäker.
Morgonen efter när jag passerade 34:e gatan, dök namnet ”bebe” upp. Jag bara stod och glodde. En butik med damkläder mitt i New York. Och den hette ”bebe”. Vad säger man? Jag fick svaret.
Här ett foto jag hittade på nätet. Butiken bebe på 34:e gatan.
Tror ni att jag kan lämna dem, människorna på hotellet? Nu när tredje boken ligger på tryckeriet, har jag redan börjat på bok nummer fyra. Nummer 4. Om det blir något, vet jag inte. Jag lovade bara en trilogi. Fokus ligger just nu på Lisen, lilla hotellvärdinnan. Min skrivlärare brukar säga att först efter 50-60 sidor börjar manuset sätta sig, så jag fortsätter. Tiden är 1965. Lisen, en ung ensamstående mamma utan annan utbildning är 7-årig folkskola kämpar på. Brukssamhälle, folkhemmet, hårt arbete och starka kvinnor. Driftiga och duktiga män, men under ytan i ett brukssamhälle är det kvinnorna som styr. Eller?
Så här höga klackar var nog ovanligt på 60-talet. Klackarna var lägre. Men spetsigt och smalt var det. Elegant. Lisen kommer att köpa ett par röda sling-back med hög klack i boken. Ungefär så här.
Så hette min farfar och han hade ett åkeri. Han bodde på Dragonvägen i Hallstavik, i ett hus som han byggt själv. Han byggde också garagen till lastbilarna. Först ett enkelgarage, sen ett dubbelgarage. Fortfarande står de kvar. Tyvärr dog han tidigt och jag har inga minnen efter honom. Nu har jag börjat skriva ett manus om en åkare- född någon gång på 1900-talet. Riktigt var den berättelsen tar vägen vet jag inte ännu.
När det gäller lastbilar och motorer, så måste jag söka efter folk med de kunskaperna. Har redan kontaktat några gamla åkare som vill berätta. Det här ska bli riktigt roligt.
Nu har förlaget ”satt” hela boken med kapitel, omslag, baksidetexten, ja allt. Har jag glömt något? Är det något jag vill ändra på? Tror inte det.
Det är lite vemodigt att detta är tredje boken om hotelldirektören. Så många år av skrivande och så roligt som jag haft med karaktärerna i boken. Vet inte om jag klarar att lämna dem.
Tack till alla er som köpt, kommenterat och inspirerat mig med egna historier. Tack till er som kommit till bokbordet, föreläsningarna och bokprat. Nya vänner, gamla vänner och vänner som försvann, allt berikar och ger nya uppslag.
Ungefär så här ser omslaget ut till ”Hotelldirektören utan minne”, tredje boken om den märkliga hotelldirektören i Häverödal/Hallstavik. Omslaget av superduktiga Jenny Holmlund.
Det här med att hitta rätt färger till en blondin är inte lätt. Hur många, räck upp en hand, skulle gissa på de garnerna som ligger på mitt köksbord? Men här är de. Följ med på resan genom varp och garner. Några av ullgarnerna är växtfärgade av växter från Roslagen.
För dem som orkar, än en gång, se hur processen går till. Det tuffaste partiet, att väva genom ögonen, är nu klart. De färdiga vävarna finns att ses på Vadstena Konstgalleri sommaren 2022. Närmare bestämt 16 juli- 7 augusti.
Drottningtemat fortsätter, men nu med filmens drottningar. Känner ni igen filmen? De här vävarna var svåra att göra. Har repat upp ”minst hundra gånger”. Nåväl, skam den som ger sig.
Två vävar, sida vid sida. Det gäller att utnyttja varpen så mycket som möjligt.
Krönikan i december handlar om ”Att gå knutgubbe” som var vanligt i min släkt när jag växte upp. Det handlade om att klä ut sig, helst till oigenkännlighet och busa för släkt och vänner. Det skedde den 13 januari på Knut-dagen. Man tror att det är en tradition som har sitt ursprung från 1600-talet när vallonerna kom.
