Att vara hörselskadad triggar fram härskartekniker. Det finns en otrolig ilska hos andra över att man inte hör och det hjälper inte att påpeka att tyvärr, jag hör inte så bra.
En gång bad jag en person att upprepa vad hon sagt, med förklaringen att, tyvärr jag hör dåligt. Svaret blev blixtsnabbt och mycket irriterat:
”Du lyssnar inte!”
Nu var ju detta en ovanligt intelligent person, som alla förstår. Direkt kunde hon avfärda all min vånda över att brottas med hörapparater, återkommande besök hos audionom, daglig rengöring av dome, byte av pyttesmå batterier, återkommande spolning av hörselgångarna som måste ske på vårdcentraler, justering av volymen m m.
Min hörsel är 63 % av en fullgod hörsel. Med hörapparat kommer jag upp till ett hörande på 82%. Det innebär att jag aldrig kan höra bättre. Och att skrika till någon som hör dåligt är ingen bra idé. För hur konstigt det än låter så är hörselskadade ofta känsliga för ljud. Något vi hörselskadade är väl bevandrade med.
Att skrika: ”Hör du dåligt” är bara ren och skär härskarteknik. För det är inte av omsorg som någon skriker så. Men om du frågar mig, så är svaret ja. Jag hör dåligt.
