Det här med att hitta rätt färger till en blondin är inte lätt. Hur många, räck upp en hand, skulle gissa på de garnerna som ligger på mitt köksbord? Men här är de. Följ med på resan genom varp och garner. Några av ullgarnerna är växtfärgade av växter från Roslagen.
För dem som orkar, än en gång, se hur processen går till. Det tuffaste partiet, att väva genom ögonen, är nu klart. De färdiga vävarna finns att ses på Vadstena Konstgalleri sommaren 2022. Närmare bestämt 16 juli- 7 augusti.
WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.
Drottningtemat fortsätter, men nu med filmens drottningar. Känner ni igen filmen? De här vävarna var svåra att göra. Har repat upp ”minst hundra gånger”. Nåväl, skam den som ger sig.
Två vävar, sida vid sida. Det gäller att utnyttja varpen så mycket som möjligt.
Krönikan i december handlar om ”Att gå knutgubbe” som var vanligt i min släkt när jag växte upp. Det handlade om att klä ut sig, helst till oigenkännlighet och busa för släkt och vänner. Det skedde den 13 januari på Knut-dagen. Man tror att det är en tradition som har sitt ursprung från 1600-talet när vallonerna kom.
Så blev det klart i dag. Nu ligger manuset hos förlaget. Länge hade jag hoppats på att få ut boken till jul. Nu blev det inte så. ”Hotelldirektören utan minne” utkommer under våren 2021. Lite vemodigt att lämna karaktärerna som jag börjat tycka så mycket om. I många år har de varit mina vänner, på gott och ont. En fjärde bok i serien? Kanske, vi får se. Det är en liten lockande tanke.
Jättekul att en en gång vara med i en novellantologi. Det är Ordberoende Förlag som planerar en novellantologi till våren 2021. Spännande som bara den! Det blir min elfte publicerade novell. Nr 11. Om jag ror det iland vill säga.
Ja, vad skulle du säga till den fjortonåring du en gång var? Håller du med vad mina kollegor tänkte? Den sista, att säga förlåt om du gjort någon illa, är fin. Att förlåta är att ge sig själv en gåva. Det har vi lärt oss. Smaka på det: att förlåta är att ge sig själv en gåva.
Här kommer senaste krönikan publicerad i Roslagen Runt.
Den här handlar om när jag och bästa kompisen Yvonne Johansson (gift Högberg) och jag skulle ta en promenad i Hallstavik. Vi bråkade om jag skulle få ha mina kängor eller inte. Yvonne skämdes för mig.
Att vara hörselskadad triggar fram härskartekniker. Det finns en otrolig ilska hos andra över att man inte hör och det hjälper inte att påpeka att tyvärr, jag hör inte så bra.
En gång bad jag en person att upprepa vad hon sagt, med förklaringen att, tyvärr jag hör dåligt. Svaret blev blixtsnabbt och mycket irriterat:
”Du lyssnar inte!”
Nu var ju detta en ovanligt intelligent person, som alla förstår. Direkt kunde hon avfärda all min vånda över att brottas med hörapparater, återkommande besök hos audionom, daglig rengöring av dome, byte av pyttesmå batterier, återkommande spolning av hörselgångarna som måste ske på vårdcentraler, justering av volymen m m.
Min hörsel är 63 % av en fullgod hörsel. Med hörapparat kommer jag upp till ett hörande på 82%. Det innebär att jag aldrig kan höra bättre. Och att skrika till någon som hör dåligt är ingen bra idé. För hur konstigt det än låter så är hörselskadade ofta känsliga för ljud. Något vi hörselskadade är väl bevandrade med.
Att skrika: ”Hör du dåligt” är bara ren och skär härskarteknik. För det är inte av omsorg som någon skriker så. Men om du frågar mig, så är svaret ja. Jag hör dåligt.
Det var ett tag sedan jag skrev på min blogg. Tillvaron har ändrats för oss alla och det har tagit tid att ställa om. Corona-krisen påverkar oss alla. Vid stress och oro är det än viktigare att hålla fast vid rutiner. Strukturera upp sin vardag. Att hålla fast vid sina mål.
Vad är det för mål man är beredd att kämpa för? Och spelar det någon roll? Vad är det som gör att vissa kämpar och andra inte? Det här med att ha grit, en inre drivkraft, motivation, hur tränar man upp den? Jag tror på att tänka ett delmål i taget.
Men man måste ha roligt också. Inte bara kämpa.
Jag ville så gärna bli textillärare när jag var ung och det var en lång väg. Men nu efteråt ser jag att jag delade upp det i en nåbar bit i taget. För att komma in räckte det inte med gymnasieexamen. Man måste både kunna sy och väva. Utbildning efter utbildning tog jag mig igenom, år ut och år in. När alla utbildningar nästan var klara och jag endast behövde några arbetslivspoäng för att komma in fanns det en sak som fattades. Knyppelkursen! Ingen intagning på textillärarlinjen utan knyppling.
Jag sparade av studiebidraget och extrajobbade under hela vinteråret för att få ihop pengar till fjorton dagars knyppelkurs i Vadstena, med mat, logi, kursavgift och resa. Nu var jag redo för sommarkursen.
Då frågade min kompis Annika från Piteå om jag skulle med och tågluffa i Europa en månad. Livet stannade upp. Europa eller Vadstena? Efter två sekunders betänketid avbokade jag hela paketet ”knyppelkurs i Vadstena” och raderade allt ur mitt minne. Annika och jag stack iväg, för så mycket pengar handlade det om, att det som fjortondagarskursen i Vadstena kostade, räckte en månad i Europa inklusive tågbiljetten.
Sommaren efter hade jag återigen sparat ihop pengar och gjorde min kurs. Allt samlat i en fin pärm som, jag lovar, kikats i av åtskilliga kompisar.
Hur gick det då med textillärarlinjen? Jo, efter flytt, giftermål, en bebis, lite jobb för att samla poäng kom jag så in på min efterlängtade utbildning. Tre års pendlande mellan Uppsala och Herräng tog sin början.
Fortsättning följer.
Grundmall till affisch, skapad av Kersti Livhav och som jag använt ett flertal gånger. Att bli författare var ett annat av mina mål.
