Fotot har legat i en korg och blivit bortglömt. Vet i minnet att jag tittat på det, men inte sett vilka de är. Inte förstått. Den otroligt lyckliga tjejen som drar in doften av killen och håller honom hårt, hårt, som om hon aldrig vill släppa. Han kysser henne försiktigt på pannan och har armen mjukt vilande över hennes axlar. Det andas en total ömhet mellan dem. En kärlek bortom allt. Han, och några vänner, besöker henne på Danderyds psyk. Hon är där för depression.
Han har varit förälskad i henne i ett år, men inte fått något gensvar. Hon har sett honom som sin finaste vän. Men just här, kan hon inte dölja det längre. Han har ett smycke, som han fått av henne, runt halsen. Det smycket fick hon av sin mamma när hon föddes. Ett Lycka-smycke med ingraverat namn och födelsedatum.
Det är Tony och jag.
Vi tappade bort varandra. Och åren gick. Jag pluggade och han hade ett jobb där han reste utomlands. Jag tänkte ofta på honom, frågade min kompis Lollo om honom så fort jag var hemma. Han var olycklig under alla år, kunde aldrig komma till ro, har han berättat efteråt.
Läser idag om depressioner och hittar: ”Bipolär sjukdom leder till att vissa undviker tillgivna relationer. Detta eftersom det är komplicerat att upprätthålla dem.” Det var så för mig. Alldeles för jobbigt med kärlek. Tre år senare möts vi igen. Nu kan inget hindra oss från varandra.
Varför gråter jag nu, så många år senare? Här på fotot hade jag påbörjat en utbildning, att läsa in gymnasiet och senare gå vävutbildning för att kunna söka textillärarlinjen. Jag hade flera år av skola framför mig innan jag ens kunde söka högskolan. Redan tyngd av studielån och sjukskrivning. Väldigt tufft och ensamt för en arbetarunge. Allt hade jag stakat ut själv. Nu måste jag ha lugn och ro för att ta mig igenom det. Jag fick ”offra” Tony här. Offra kärleken. Det var oerhört tungt. Jag kunde inte lova honom något. Och det smärtar forfarande, trots det lyckliga slutet.
ROSE 