Jag gråter varje gång jag ser fotot

Fotot har legat i en korg och blivit bortglömt. Vet i minnet att jag tittat på det, men inte sett vilka de är. Inte förstått. Den otroligt lyckliga tjejen som drar in doften av killen och håller honom hårt, hårt, som om hon aldrig vill släppa. Han kysser henne försiktigt på pannan och har armen mjukt vilande över hennes axlar. Det andas en total ömhet mellan dem. En kärlek bortom allt. Han, och några vänner, besöker henne på Danderyds psyk. Hon är där för depression.

Han har varit förälskad i henne i ett år, men inte fått något gensvar. Hon har sett honom som sin finaste vän. Men just här, kan hon inte dölja det längre. Han har ett smycke, som han fått av henne, runt halsen. Det smycket fick hon av sin mamma när hon föddes. Ett Lycka-smycke med ingraverat namn och födelsedatum.

Det är Tony och jag.

Vi tappade bort varandra. Och åren gick. Jag pluggade och han hade ett jobb där han reste utomlands. Jag tänkte ofta på honom, frågade min kompis Lollo om honom så fort jag var hemma. Han var olycklig under alla år, kunde aldrig komma till ro, har han berättat efteråt.

Läser idag om depressioner och hittar: ”Bipolär sjukdom leder till att vissa undviker tillgivna relationer. Detta eftersom det är komplicerat att upprätthålla dem.” Det var så för mig. Alldeles för jobbigt med kärlek. Tre år senare möts vi igen. Nu kan inget hindra oss från varandra.

Varför gråter jag nu, så många år senare? Här på fotot hade jag påbörjat en utbildning, att läsa in gymnasiet och senare gå vävutbildning för att kunna söka textillärarlinjen. Jag hade flera år av skola framför mig innan jag ens kunde söka högskolan. Redan tyngd av studielån och sjukskrivning. Väldigt tufft och ensamt för en arbetarunge. Allt hade jag stakat ut själv. Nu måste jag ha lugn och ro för att ta mig igenom det. Jag fick ”offra” Tony här. Offra kärleken. Det var oerhört tungt. Jag kunde inte lova honom något. Och det smärtar forfarande, trots det lyckliga slutet.

Att väva ansikten

Det kan tyckas lätt. Har man bara tekniken så vore det enkelt att kunna ”kopiera” ett ansikte. Jag vet inte, men många som väver bilder har givit uttryck för hur svårt det är med ansikten. Min vävarbästis Annika vill gå ”kurs” hos mig för att lära sig att väva ansikten. Varför inte? Efter så många år av att väva både mun, näsa och ögon så tycker jag mig ha hittat formen. Och ögonen är svårast.

Jag vet att jag inte vill ha kommentarer, mitt i vävningen, från besökare som påpassligt vill tipsa mig om, att ögonen som jag nyss vävt är olika! Som om jag inte hade kämpat som en galning med att ögonen ska vara just, olika. Att stå och titta på en textil på tjugo centimeters håll, när den ska ses på betydligt längre håll, ger en falsk bild. Det är där knuten ligger, få människor har exakt lika ögon. När man tar några steg tillbaka då framträder något helt annat. Eller som jag gör, använder en kikare bak- och fram.

Närbild under vävningen av ”Elisabeth”. Väven ingår i utställningen med temat ”Drottningar”. Utställning på Vadstena Konstgalleri 16 juli-7 augusti 2022. Vernissage 16 juli kl. 11. Välkommen!

Vadstena Konstgalleri 16 juli-7 augusti

I sommar ska jag ställa ut på Vadstena Konstgalleri 16 juli-7 augusti. ”Drottningar” är temat. Men det är inte bara kungliga drottningar, även om det finns med. Nej, huvuddelen är helt andra drottningar, intressanta personer som utmärkt sig i ett eget område. Det blir både kända och mindre kända kvinnor. Kvinnor som jag finner intressanta. För det här är min egen personliga tolkning. Den största textilen visar drottningen i många människors liv; mamma. Det är en tuftad matta i storlek 200 x 150 cm. Varmt välkommen till Vadstena.

Foto: Gunilla Flink Lindström

En kikare i vävstolen

Foto: Frida Karlsson

Varför har man en kikare i vävstolen? Jo, när man väver bilder i en vävstol är det svårt att få perspektiv på bilden, att se den på håll. Även om jag klättrar upp på vävpallen och kisar över väven så räcker det oftast inte. Jag behöver se min bild på ett längre avstånd och då kommer en kikare till pass. Genom att vända den bak- och fram kan jag se hur bilden, väven ser ut på håll och därigenom få en uppfattning om hur den ser ut på avstånd.

Ett helt liv av kärlek

Min man och jag som hållit ihop så länge. Är så lycklig över att vi träffades igen på en juldagsdans, ”Hemvändardansen” i Hallstavik. Då hade vi inte setts på flera år. Det var en blandning av psykisk ohälsa (jag) och missförstånd som gjorde att vi tappade bort varandra. Vilken lycka när vi sågs igen och bestämde oss på direkten att nu är det vi två. Nu skulle vi aldrig mer skiljas. Aldrig.

Litteraturkväll på hotell – Häverödals hotell

Så blev det en kväll på Häverödals hotell. Birgitta Backlund berättade om sin väg till författarskapet som tog en omväg, cirka 16 år, på kåken. En historia om övergrepp och svek, som ingen glömmer. Min berättelse handlade om ett sökande efter en far som försvann och en farmor som inte ville veta av mig. En farmor som ägde just detta hotell åren mellan 1962-64. Tack till er alla som kom och lyssnade, beställde mat och dryck och ett varm tack till det underbara krögarparet som lät oss ”hållas”.

Så kom vi då in på Häverödals Hotell!

I flera år har vi försökt att få till en litteraturkväll på Höverödals Hotell. Just det hotell som min farmor ägde mellan åren 1962-64 och i stort sett körde i botten. Vi tre, Birgitta, Aliya och jag representerar tre olika berättelser, tre olika historier till varför vi började skriva. Alla djupt personliga. På onsdag den 17 nov kl 18 startar litteraturkvällen där vi berättar om våra böcker, författarskapet och vad det betyder för oss att skriva. Jag lovar att ingen kommer att vara oberörd.

Frågestund – signering – julklappar.

Välkommen!

Skriv ditt liv-på Mallorca

Rivstart! Redan första timmen har du börjat skriva boken om ditt liv. Kursprogram för sommaren 2022 ute nu. Välj mellan två olika veckor. Måndag-fredag 6-10 juni eller måndag-fredag 13-17 juni.

Valfria tillägg, se nedan: Textrespons 1 timme, 30 sidor (storlek 12, 1,5 radavstånd). Missa inte ”Måla & Skåla” http://www.skaparkraftpalma.com/

Obs. I händelse av ändrade restriktioner i samband med pandemin kan kursen ställas in. Ingen betalar förrän i april – nu bara intresseanmälan.

Herräng i mitt hjärta

Jag har alltid tyckt om att bada i Herräng. Just den här dagen åkte Lollo och jag moppe till Uddhamnsbadet i Herräng. Det var ganska ovanligt att tjejer hade moped när vi var unga, men Lollo hade. Väl på plats träffade vi mina syskon och kusiner som också skulle bada. Min morbror och moster skjutsade dem alla till badet. På bilden har moster Anita hängt på sig mina smycken inför badet.

När vi moppade tillbaka till Hallstavik satt jag bakpå endast iklädd bikinin på bilden. Mamma blev klart irriterad över tilltaget. Långt senare såg jag ett foto när mamma var ung och var ute på cykelsemester. Hon och kompisen Marianne cyklade mot Gävle. Hon var väldigt lättklädd på den bilden, kan jag lova. Shorts och topp.

Uddhamns Havsbad i Herräng. Micke, Bill, jag, Lollo, Mona, Ted och Anita. Det är sommaren innan Lollo och jag började årskurs 9. En sommar vi aldrig glömmer.
Morbror Roine fotade.