Det tog lång tid innan jag satte namnet Bebe på min karaktär. På romankurs i New York oktober 2015 med tolv skrivande etablerade och blivande författare var gruppen oeniga. Var verkligen ”Bebe” ett bra namn på en vuxen kvinna. Jag blev osäker.
Morgonen efter när jag passerade 34:e gatan, dök namnet ”bebe” upp. Jag bara stod och glodde. En butik med damkläder mitt i New York. Och den hette ”bebe”. Vad säger man? Jag fick svaret.
Här ett foto jag hittade på nätet. Butiken bebe på 34:e gatan.
Tror ni att jag kan lämna dem, människorna på hotellet? Nu när tredje boken ligger på tryckeriet, har jag redan börjat på bok nummer fyra. Nummer 4. Om det blir något, vet jag inte. Jag lovade bara en trilogi. Fokus ligger just nu på Lisen, lilla hotellvärdinnan. Min skrivlärare brukar säga att först efter 50-60 sidor börjar manuset sätta sig, så jag fortsätter. Tiden är 1965. Lisen, en ung ensamstående mamma utan annan utbildning är 7-årig folkskola kämpar på. Brukssamhälle, folkhemmet, hårt arbete och starka kvinnor. Driftiga och duktiga män, men under ytan i ett brukssamhälle är det kvinnorna som styr. Eller?
Så här höga klackar var nog ovanligt på 60-talet. Klackarna var lägre. Men spetsigt och smalt var det. Elegant. Lisen kommer att köpa ett par röda sling-back med hög klack i boken. Ungefär så här.
Så hette min farfar och han hade ett åkeri. Han bodde på Dragonvägen i Hallstavik, i ett hus som han byggt själv. Han byggde också garagen till lastbilarna. Först ett enkelgarage, sen ett dubbelgarage. Fortfarande står de kvar. Tyvärr dog han tidigt och jag har inga minnen efter honom. Nu har jag börjat skriva ett manus om en åkare- född någon gång på 1900-talet. Riktigt var den berättelsen tar vägen vet jag inte ännu.
När det gäller lastbilar och motorer, så måste jag söka efter folk med de kunskaperna. Har redan kontaktat några gamla åkare som vill berätta. Det här ska bli riktigt roligt.
Nu har förlaget ”satt” hela boken med kapitel, omslag, baksidetexten, ja allt. Har jag glömt något? Är det något jag vill ändra på? Tror inte det.
Det är lite vemodigt att detta är tredje boken om hotelldirektören. Så många år av skrivande och så roligt som jag haft med karaktärerna i boken. Vet inte om jag klarar att lämna dem.
Tack till alla er som köpt, kommenterat och inspirerat mig med egna historier. Tack till er som kommit till bokbordet, föreläsningarna och bokprat. Nya vänner, gamla vänner och vänner som försvann, allt berikar och ger nya uppslag.
Ungefär så här ser omslaget ut till ”Hotelldirektören utan minne”, tredje boken om den märkliga hotelldirektören i Häverödal/Hallstavik. Omslaget av superduktiga Jenny Holmlund.
