Solnedgång över Blåkar`n

IMG_5338

Här är den vackraste insjö jag vet. Blåkarn. Ja, vi säger Blåkar´n, det talspråkliga namnet och det är så mycket vackrare än det officiella namnet Blåkaren.

PUMPEN BLÅKARN står det också på originalnyckeln till brukets gamla pumphus. Det är just det huset där jag nu har min skrivarstuga. Enkelt inredd, som en jakt- och fiskarkoja, är det en lisa för själen att sitta här och fika, ligga i soffan, bada och simma och att skriva. Våra släktingar från förr finns med i detaljer. Fotogenlampa från barnens gammelmormor Tina, jakthorn från morbror Roine, en gammal åra från svärfar är detaljerna som syns på bild.

Skriver på ”Hotelldirektören är tillbaka” sommaren 2018 med utsikt över Blåkarn.
Annonser

De första högklackade skorna

Vem minns inte dem? Jag skickade efter ett par röda högklackade skor från Ellos. Inte ett helt lätt beslut, eftersom jag var längst i klassen och längd-mallen för en tjej, var inte den längd jag hade, kan jag säga. Att sedan de flesta av mina tjejkompisar var små, korta, söta och supersnygga (skitungar) gjorde det inte lätt. Men någonstans i åttan gjorde jag revolt. Det fick vara som det var. 176 cm lång cyklade jag ner till posten och hämtade ut paketet med mina högklackade skor, modell slingback.

Med de nya skorna uppnådde jag en bra bit över 180 cm. Nu gällde det att gå snyggt i dem. Med lite kämpande och koll på tv så fick jag rätt sväng. Hela sommaren hade jag de röda skorna och dansade både på Vikingalunden och Orionparken. Jag kände mig så fin. Aldrig har jag haft så roligt. Skinnet på klackarna fransades upp av grusgångarna och i slutet av sommaren hade skorna gjort sitt. Länge stod de i garderoben som ett minne över att acceptera sig själv och kanske att bli en ”bit vuxen”. Hur som helst, efter det så har jag alltid ett par röda högklackade skor i beredskap, ifall att.

Dessa Jimmy Choo var inte ens en dröm. Mina röda skor skickade jag efter från Ellos.

Att skriva om Hallstavik

Foto: Himmelsbacken i Hallstavik, den största backen när man var liten.

Att skriva om Hallstavik har jag alltid tyckt är så kul. Även i mina små korta noveller under högstadieåren var handlingen alltid förlagt i Hallstavik. Tanken att miljön skulle ligga någon annanstans var uteslutet. Visst, det kunde hoppa en sväng till Stockholm eller varför inte Gävle. Dit hade Kicki jag liftat en gång, inte populärt av våra föräldrar kan jag säga. Men annars var det Hallsta som gällde.

Bakgrundsbruset från bruket, vattnet som smakade fan, timmerbilarna som man fick hålla sig undan för, småvägarna där man kunde cykla utan lyse. Alla ställen där man kunde smygröka, idrottsplatsens dansbana och läktaren var perfekta platser utan vuxna. Att tillsammans med kompisar samla ihop några kronor och köpa cigaretter i automaten vid Tobaks-Lasse i mörkret var väldigt spännande.

Temat i mina noveller var sorglig, olycklig kärlek. Och miljön var Hallstavik.

Härliga Häverö i Roslagen Runt

Nu börjar en ny fas i mitt liv. Jag kommer att skriva i månadstidningen Roslagen Runt. För er som inte bor i Norrtälje kommun kan jag berätta att tidningen går ut till alla hushåll i kommunen. Invånarantalet är i dag 70 000 och lägg därtill en himla massa sommarboende, så förstår ni varför det känns lite nervöst. Kanske texterna kommer att ligga under vinjetten krönika eller kåseri, eller bara ”Häveröbygden i vårt hjärta”. Vi får se vad det blir.

Huvudsakligen kommer naturligtvis Hallstavik och Häveröbygden och allt som rör sig däromkring att beröras. Gammalt som nytt. Allt är intressant. Hoppas av hela mitt hjärta att du vill läsa. Och hör av dig om det är något du vill jag ska skriva om. Stor kram! ❤ (hängpattemärket-som det tog mig lång tid att fatta vad det stod för!)

”Tantolundsgruppen lever!”

En sommar för länge sedan gick jag en skrivarkurs anordnat av Skrivarakademien och platsen var i Tantolunden på Södermalm. Där träffade jag ett gäng som älskade att skriva. Lärarna var Kate Larsson och Arne Sundelin. Veckan var magisk, jag skrev och skrev, kunde knappt sova.

Efter det var vi ett gäng som träffades ca fyra fem gånger per år och läste upp för varandra vad vi skrivit. På skoj kallade vi oss för ”Tantolundsgruppen”, och vi skrattade gott när vi tänkte på alla berömda grupper där konstnärer och författare gått samman med namn från ort eller område där de verkade.